Det sägs att man ska glömma sitt förflutna och gå vidare. Visst om det finns något man vill glömma men absolut inte allt. Egentligen ska man ju inte glömma det man inte vill minnas heller. Man lärde sig troligtvis något av det? Annars kommer man troligen uppleva det igen? Jag minns inte allt från min barndom men mycket av det jag minns är bra minnen. Man hade roligare som liten! Kan bero på att när man blir äldre och vuxenvärlden kommer och knackar på ens dörr, "bank bank!" (bankar rejält när det är dags!), så ska allt gå så fort! Man ska ta stora beslut om resten av sitt liv och man ska göra val man inte kan veta om det är bra eller dåliga. Man kan inte heller krypa sig till baka och säga förlåt och få allt löst under en dag. Det är svårt ibland! 

Menar när man var liten så grät man över bagateller. Ramlat och slagit knäet? Mamma blåser! "phuuu". Idag gör fallen ont! Psykiskt ont... Man hade inte problem med killar utan det var bara vännerna som kom först! "Ska vi leka idag?" Badhuset? "Jippi!" följt av ett glädjeskutt och ett h*lvete att försöka sova natten innan. Höjdpunkter idag? Utomlandsresor? Dyra och händer inte alls lika ofta...

Vi satt och snackade gamla minnen igår jag och en kompis vid namn Pernilla. Vi hade ett stort och gemensamt intresse, hästar! Vi testade allt och man hade ingen rädsla what so ever! Kunde släpp kontrollen helt och känna sig, ja, fri? Sadel? Tyglar? Väst? Hjälm? Nä då! Upp på hästen ooch armarna rakt ut över hinder med släckta ögon och man var fri som en fågel! "Kvitt kvitt" (En och en annan flax med armarna när balansen blev kass och pälsen var hal.) För att lära oss att undvika skador blev det träning på att trilla av och ja, det gjorde rätt ont och om jag inte minns fel hade jag blåmärken lite överallt efter en timmes träning av att trilla av! Duns efter duns i paddocken och hade fortfarande samma smile på läpparna. En glad liten unge men en stämgd mun men ett leende som skrek av lycka. Och ingen mamma blåste på mina blåmärken för dem fanns inte i huvudet då!


- Det handlar inte om att glömma sitt förflutna, det handlar om att kunna kolla tillbaka och se hur mycket man vuxit sedan dess!