Ibland måste man vara på botten för att kunna se himlen...
Denna helgen har inte varit helt okej. Den har faktiskt varit rent ut sagt skit. Allt har bara gått fel och jag har verkligen försökt hålla minen till max men ja, det har väl gått lite si sådär. Problemet är bara att om jag bara är tyst så är det fel och om jag säger något säger jag fel som något slags försvar för att inte visa något och då slutar det ändå skit. Alltså, bättre att hålla tyst! Då är man bara tråkig.
Egentligen, alla har rätt att ha sina skitdagar och egentligen kanske bara ens vänner borde fatta när dem äger rum liksom. Då slutar de svara och komenterar inte att man är tyst. Just nu känns det även som att alla har så sjukt mycket åsikter om hur jag ska leva mitt liv! Har jag frågat? Nä... Tror du då jag vill ha dina råd? Nä Exakt. Speciellt inte när det är du som borde se över ditt liv och inte jag?
Jag har dagar när jag älskar livet och allt i det, tillochmed alla små blommor som är helt obetydliga. Sen har jag de dagar där jag går och ifrågasätter allt, "Varför gjorde jag så igen?" "Vad vill jag?" och minnen som kommer tillbaka allmänt fel. Tips till mina vänner. Ett klart tecken på detta är;
- Jag sover mitt på dagarna även fast jag inte verkar trött. (Bakisdagar räknas ej!)
- Kollar mig omkring extremt mycket med låst blick. (Jag kollar inte, jag tänker. Stör ej!)
- Svarar kort och ibland lite otrevligt... Tyvärr.
Men imorgon är det ny vecka och samtidigt som denna helgen inte varit super hela tiden så har jag fått tänka igenom en del saker och nu ska det bli ändring på saker och ting! (Detta sa jag för några dagar sen va? EKO! Tappar mig när livet går igång!)
